vart ska man finna någon när man behöver det? jag vet att man kan prata ut på många olika sätt, skriva eller prata ut med vänner men det hjälper ju inte. Det läker såren för stunden men det slår tillbaka så hårt igen därefter. det finns ingen utväg eller lösning, det finns ingenting. jag vet inte vad jag ska säga, jag är bara så rädd och fruktansvärt arg. hur kan detta ens vara möjligt? något som var en självklarhet bara är borta? det går liksom inte ihop i min hjärna.

I söndags åkte jag & min mamma till kyrkan för att kolla på en julkonsert och jag satt bredvid din rektor. jag kunde knappt hålla mig ifrån tårarna och tankarna, vissa gånger under konserten blev jag nersänkt igen av verkligheten och min mardröm. Det var där du låg för mindre än en vecka sen då och det var där jag var som mest ledsen. jag kommer aldrig kunna gå tillbaka utan att tänka på dig, det är mycket som jag aldrig kommer kunna göra utan att tänka på dig!