Den 5 & 6 november 2010 kommer alltid vara något utav de värsta dagarna, de kommer bemötas på olika känslosamma sätt, gråt skratt & ilska tex.

Den 5 november, för exakt ett år sedan idag var de stadshus disco, alla skulle dit, likaså helena. Den dagen var Helena ute & sprang och allt gick snett. Hennes mamma har berättat i efterhand att Helena fick en massa sms under dagen om planerna. Under kvälle n & natten var vi ovetande. De sjukaste är, att min vän åkte in på akuten & jag var där under natten, de var som om något drog mig dit.

Dagen efter, den 6 november var alla fortfarande ovetande, laget skulle till Täby för att tävla men kallades till akut möte i blombacka, tillochmed jag blev kallad dit som inte tränade längre. I de läget satt jag i soffan hos mina kusiner på kalas & vart så orolig. När vi väl åkte & var framme vid hallen förstod jag ingenting, folk kom fram med tårar i ögonen men jag visste inget. Precis innan jag gick in till alla i hallen stod Frida där med en präst, då började jag gråta för jag anade något. I samma veva berättade hon att Helena har gått bort. Jag bara skrek av gråt & så gick jag in i hallen, där satt alla och fram var en plint, på plinten var de tända ljus, blommor & världens finaste bild på Helena! Vi kramades & jag var i chock, senare kom Anna Raben förbi och berättade allt i detalj, allt var så overkligt & plötsligt. Vi satt & pratade om helena med både skratt & tårar.

Påväg i bilen hem ringde jag Angelica. Då brast allt! För både henne & mig.

Hela kvällen satt jag hemma och läste på Facebook och kollade på bilder. Dagarna efter & tiden efter var en process, jag började gå på gympan för att finna stöd!

Idag är jag ännu inte över de & humöret har vandrat genom året som
Gått. Idag ska vi hem till Helena, Maya är påväg hit!

Jag saknar dig jämt, de är fortfarande ofattbart! Våra minnen som du beskrev dom är grymma ! Bästa du <3